regn som vill vara snö

så vi står där och håller om varandra
och mina tankar börjar snurra
borde jag bjuda hem henne till mig?
borde jag insistera på att följa med henne?
jag vet inte hur man gör sånt här längre
jag blir handfallen och säger ingenting

hon frågar om jag aldrig stänger min jacka
jag svarar att jag faktiskt gjorde det igår

vi har varit på bio, sist jag va på bio måste ha varit med s.
så date:igt, men ändå mysigt,
vi sa ju att vi skulle göra nått annat än att bli fulla och sova över

så en liten puss och vi säger godnatt

på vägen hem börjar ett kallt regn falla
ett regn som inte riktigt kan bestämma sig om det kanske skulle vara snö istället
och kylan sprider sig in i mina tankar
borde jag inte känna mer glöd?
borde jag inte känna mer, mer av någonting?
för hon har allt man vill ha, hon är söt som socker, smart, snäll, omtänksam..
kan inte sluta tänka att kanske lyckades m. och s. fucka upp mig tillslut
kanske kan jag inte, eller orkar inte känna nått mer
kanske är det fortfarande s. som spökar, kommer springa på henne imorgon förresten.
kanske är det den här andra tjejen som från ingenstans börjat höra av sig
fattar inte var det här kommer ifrån
fattar inte varför hon verkar gilla mig
knasig tajming, när jag är som fetast och sjukast, låg inne på sjukhuset för ett tag sen..

har börjat lyssna ohälsosamt mycket på damien rice igen, vet inte om det är ett bra eller ett dåligt tecken.

himlen är lika grå som jag
regner öser ner, som tårar som inte vill sluta

jag fick precis reda på att du träffar någon annan
och kanske äntligen kan den piedestal jag satt upp dig på rasa
rämna, falla i sär, göra ett stort hål där du trillar ner i istället

det gör ont
ont som fan

men just nu är jag mest förbannad
allt det du sa betydde ingenting
jag betydde aldrig nått för dig
jag va något bekvämt, något för stunden
vilket jag misstänker denna nya är också
men det är skit samma nu
det spelar ingen som helst roll
gift dig med honom om du vill

kanske kan jag äntligen komma över dig nu
för du är full med skit

jag skulle aldrig hållt om dig
jag skulle aldrig ha tagit dina händer i mina

- du är sandig om händerna, sa du
- jag har suttit på stranden, sa jag

det går en lycka genom min kropp
ett fysiskt välbefinnande när jag har dig så nära
ett lugn kommer över mig

varför har du den inverkan på mig?
varför är jag fortfarande kär i dig?

"jag hatar att jag älskar dig, och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig"//håkan

så vi står där och kramas
hade du kysst mig där hade jag kysst dig tillbaka
men du va stark, smart eller bara ointresserad

- det här är inte bra, sa jag
- nä.. kom vi går, sa du

men lika bra som jag mådde då
lika dåligt mår jag nu

jag måste komma över dig
jag vet bara inte hur

vi sms:ar idag
jag skriver att jag kommer hålla mig undan
du svarar att det är trist att vi inte kan umgås
jag skriver att jag är kär i dig och mår dåligt av att ses
du svarar inte
du fyller år idag
förlåt

kan inte sova.
kan inte sluta tänka på dig.

för några timmar sen stod vi på vägen ner till stranden.
våra vänner hade gift sig. världens finaste bröllop.

vi håller om varandra.
jag sa:
- jag saknar dig
du sa:
- inget har förändrats
- jag tror inte på det

jag vill att du ska må lika dåligt som jag
att du ska lida som jag

men det gör du inte.
du har väl exakt den sommaren du hade tänkt.
utan mig.
du verkar må bra, ha det bra, no worries, livet leker.
jag hatar det.

och jag borde vetat bättre
vet att kombinationen bakis, trött och träffa s. är en dålig idé
mina murar är rasade. du går rätt in i min själ.
väl där inne skapar du kaos
kaos som leder till ångest

jag mår illa
som att kroppen vill kräka ur ångesten
men den kan också va den nikotinöverdos jag just utsatt mig själv för
jag borde ha lärt mig nu att det inte hjälper
men jag griper efter varje halmstrå som finns
någon att ta tag i, något som dämpar, något som håller mig..

jag tror det är dags att gå att prata med någon nu
tankarna om nödutgången kommer lite för ofta för att det ska kännas sunt
jag vet att jag inte kommer göra det
men det är som en tröst
jag tröstar mig med att det inte spelar någon roll
för sen
är jag inte kvar här

- har du nån sambo eller fru i det andra gänget?
- nej, men ett ex.

det är svensexa och möhippa samtidigt.
vi går genom ett 30-gradigt malmö. jag är en av två som är singlar.

ganska många öl och skratt senare hamnar vi på utestället.
jag står ute i rökrutan och då kommer hon ut genom dörren.
jag visste att de också skulle dit.
det tog mig en sekund att se att det verkligen va hon.

vi växlar några ord, hur är läget, etc.
det konstiga är, att det är faktiskt kul att se henne.
asjobbigt, men kul.

vi pratar inte speciellt länge. hon säger att det känns konstigt, att vi inte setts på så länge.
jag är jättefull och tror jag ändå har tankekraft nog att förstå att det inte finns så mycket att prata om.
så vi går in.
hon går in.
in i mitt huvud igen.
jag har inte kunnat få ut henne sen dess.

"jag vet ingenting om dig, du vet ingenting om mig"
//kent - skisser för sommaren

och kanske är det bäst att vi har det så.

fast det kommer bli ändring på det. kanske.
vi har ett gemensamt projekt inför det kommande bröllopet.
vi kommer va tvungna att ses
och även om det säkert är ett självmordsuppdrag, så vill jag inte svika mina vänner som gifter sig.
jag får bita ihop.

försöker övertala mig själv.
det kommer inte bli nått.
hon har gått vidare.
det kommer aldrig hända nått mellan oss igen.
men jag vet
att någonstans längst där inne.
så vill jag inget hellre än att ha hennes läppar mot mina..

jag är ledsen, men jag vill inte att du ska må bra.
jag vill att du ska lida precis som jag
att du ska ångra dig, ha ångest, må dåligt.

så när du skriver på din jävla statusrad om hur bra du mår.
så vill jag hoppa från närmsta bro...

du kan tydligen älska att vara ledig
men du kan inte älska mig..

det va inte så här sommaren skulle bli.
jag går ensam hem, små lullig, genom ett varmt malmö.
du är långt borta med tårarna är det inte.

så snälla förstå.
att det här går inte.
jag är en tillräckligt bra skådis för att lura alla.
även dig.
men sanningen är att jag älskar dig.
sanningen är att jag inte klarar av att träffa dig.

fast vi är i sällskap, vi låtsas som om vi är vänner.
vi skrattar, vi pratar om livet.
ditt skratt som fortfarande får mig att smälta.
livet som inte känns värt någonting sen du valde att gå från det vi hade.

jag förstår nu. alla dina anledningar va fåniga ursäkter.
du blev rädd. du fick panik av att vara i ett förhållande.

men när jag träffar dig så känner ja alla känslorna igen.
jag kan inte kämpa emot dem.
fan.
jag vill fortfarande ha dig.
så jag hoppas du förstår.
att jag inte orkar träffa dig igen.

söndagsmorgon.
jag går inte längre och köper frukost till två.
jag skyndar mig över vägen och in i affären. det är bara till mig. jag ser ingen annan i ögonen.
paret bakom mig i kön skrattar och håller om varandra.
jag saknar närhet. jag saknar mål och drömmar.
vet att jag har deklarerat självständighet.
men innerst inne är jag en närhetsnarkoman.
jag saknar att sova med nån, hålla om någon som man tycker om.
känna hennes närhet, hennes lukt.

jag saknar hennes ögon. hennes ögon som ser in i mina.
ögonen som fick mig att falla för henne.
jag saknar hennes läppar.
hennes läppar som kysste mig bättre än någon annan.

fan vad jag saknar henne
fan vad jag saknar henne
fan vad jag saknar henne

och jag har gett bort ännu en bra kent låt till ingen nytta.
va tvungen att trycka på nästa. den som va min favorit.
påminner nu för mycket om s.

och hon dyker upp både i mitt huvud och på facebook.
vill bara radera henne.
jag vill inte känna något längre.
ta bort känslorna jag har.
för jag orkar inte mer.
ta bort henne ur mitt hjärta och min själ.
för hon finns där fortfarande.
fan också.
jag saknar henne.

träffade s. igår.
vi pratade för en gångskull.
sist vi sågs va i lördags. vi va på samma fest. jag undvek henne. tyckte det va asjobbigt.
hällde i mig sprit. blev för full. va tvungen att ta en taxi hem och kräkas.

men det va annorlunda igår. men konstigt.
så jävla konstigt.
hon sa att hon va så upptagen. att hon inte hann må dåligt.
hon bor fortfarande hos en vän. hon är aldrig ensam.

jag blir mer och mer ensam. jag hinner må dåligt.

jag hjälpte henne ett kvarter bort med byrån.
hon lämnade nycklarna och ett sår i mitt hjärta.
nu är vi ute ur varandras liv.
nu är det slut på riktigt.

när hon hade gått kom tårarna igen.

idag kom från ingenstans mitt andra ex till mitt jobb.
m.
hon va lika full av energi som snygg. det har hon alltid varit.
vi har nog inte sets på två år. vi pratade snabbt om lite vad som hade hänt.
- så du har en ny nu, som du bor med? shit, vad är han för en då?
- han är precis som du, fast den rätta.
jag vet inte riktigt hur man ska ta ett sånt svar.
sen försvann hon igen. och jag tror inte jag kommer se henne på ett bra tag igen.
lite synd.

tankarna snurrar.
jag blundar.
men när jag öppnar ögonen står jag fortfarande i den här återvändsgränden.
jag kommer ingen vart. vet inte hur jag ska ta mig här ifrån. vill inte gå tillbaka.
jag måste framåt!

fem dagar senare gjorde hon slut.
tror faktiskt hon grät mer än vad jag gjorde.
jag sa att hon kommer ångra detta.
hon sa att hon inte orkar vara velig längre.
hon gav helt enkelt upp.

jag är fortfarande kär i henne.
känns som jag gått ner ännu än väg i livet som lett fram till en återvändsgränd.
jag måste hitta en ny stig. alternativet är att skita i det.
men denna gången har jag bestämt mig för att gå den ensam.

inlägget under va bara mina tankar..
men det hände nått liknande i verkligheten ikväll..

vi sågs. hon va vacker. hade ny frisyr.
hennes leende och hennes skratt fick mig att smälta helt.
vi drack vin.
- ska vi prata om oss? - neej..

men på vägen hem, kunde jag inte hålla mig.
- nått måste vi säga om oss

så då gjorde vi det. hon hade inte kommit nånstans. va fortfarande osäker.
penlade fortfarande mellan känslorna.
hon sa:
- det känns som jag gett det här ett försök. vi har varit ihop ett tag. bott ihop. men den där grundkärleken kommer inte.

efter mycket fram och tillbaka hävdade jag att det satt i henne. att hon aldrig kommer släppa in nån.
- varför tror du det?, sa s.

jag drog min förklaring, om att hon inte hade släppt in mig, eller nån annan i sitt liv. att hon aldrig haft ett riktigt förhållande etc. sen kunde jag inte hålla mig. det bara slank ur mig. jag sa:

- eller så är det för att jag letar så desperat efter en anledning som är att felet inte sitter i mig.
- för att jag älskar dig

hon sa ingenting...

Jag borde inte säga det här.
Men jag älskar dig! Och du är inte ens i närheten av att älska mig!
Hur tror du det känns?

Och jag hoppas att du gör rätt nu.
Jag hoppas att du lämnar det här för att du känner för lite.
Inte för att du har svårt att släppa in någon. Släppa in mig.
För om det är som jag tror, så kommer du känna lika dant med nästa kille du träffar. Och nästa. Och nästa.
Tills du är 40 och fattar inte varför du inte kan falla för någon. Men du accepterar det. Du nöjer dig med någon. Någon som du passar bra ihop med, men någon som är så jäkla långt ifrån den du egentligen vill ha.
Ni säger att ni älskar varandra, men det känns ingenting när ni gör det.
Och kanske först då kommer du inse. Att du aldrig släppt taget. Att du aldrig vågat.

Då kommer du att ångra dig. Du kommer att ångra dig.

För om du bara hade känt lite av det jag känner, så vet du att det här skulle kunna bli nått så jävla bra. Så underbart.

Men du slänger bort det här.
Du spottar på det vackra.
Du blir rädd för det underbara.

För mig är kärlek något större.
Det ska kännas, rivas, flöda, svindla och kittla.
Kärlek är inte att det är mysigt att ha någon att sova med.
Att älska någon betyder mer än så.