så när jag ligger där..

så kommer en känsla.
som jag inte känner igen. det tar några sekunder innan jag fattar.
jag har inte känt så här på över tre år.
får panik över att den har kommit tillbaka. trodde jag hade gjort mig kvitt denna känslan.
fan.

men den slingrar långsamt upp genom min kropp.
som en svart rök.
som en svart sjuk rök.
en blandning av svartsjuka, avundsjuka, osäkerhet, rädsla.

trodde jag blivit av med den redan. har inte känt den sen m.
efter att det värsta i mina tankar redan hade hänt:
den jag älskade gjorde slut och hoppade i säng med en annan.
så trodde jag att jag var botad.
tydligen inte.
fan också.

jag vet inte hur jag ska bli av med den. så jag försöker ignorera den.
försöker analysera varför.
jag tror det är för att jag hamnat i underläge igen.
det är jag som ger allt.
får inte lika mycket tillbaka.
så jag hatar mig själv.
och bestämmer mig i samma sekund för en ny taktik.
ta några steg tillbaka.
inte överösa henne med komplimanger.
inte hela tiden berätta hur mycket jag tycker om henne.
spela cool.
ta det lugnt.
inte bry sig.

det är trist.
det är sjukt att jag ska behöva göra såhär.
spela ett spel är det sista jag vill göra.
men jag måste göra det.
det handlar om överlevnad.

en och en halv månad senare..

- du är så jäkla snygg
säger jag och snor en puss av henne.
en sån där snabb en där läpparna bara möts i någon millisekund och sen är dom på behörigt avstånd igen.
- du är knäpp.
får jag till svar.

det är väl lite där jag har varit även i tankarna den senaste tiden.
vi är fortfarande inte riktigt på samma nivå. jag tror jag tycker lite för mycket om henne.
mycket har hänt. mycket känslor har rusat genom kroppen.

jag har en flickvän nu, sen en och en halv månad tillbaka.
senast jag hade en flickvän var tre år sedan.
en flickvän, som jag inte får kalla för flickvän. hon har nått emot just den kombination av ord.. flick och vän.
jag kan ta det. det är inte nån stor grej. hon säger att vi är ihop till andra, så det är inte det.

det gick snabbt sen. från mitt sista inlägg. så gick det bara några dagar tills vi sa att vi va ihop.
som vi såg det hade vi två alternativ. skita i det. eller köra på i full fart. vi försökte träffas nångång som vänner. det gick inte. vi dras till varandra rent fysiskt på något oerhört starkt och mystiskt sätt.
- jag är inte ute efter några garantier, sa jag, bara att du ska vara sluta att vara knäpp
- jag kan inte bara sluta träffa dig, det skulle ju kännas helt knas, sa hon.
så vi bestämde oss för att köra på.

och på nån vecka eller två gick vi från att träffas nångång i veckan till att sova med varandra istortsätt varje natt.
nu bor hon tillfälligt hos mig. om ett par veckor drar hon iväg o reser en månad. sen i vår hamnar hon nog här, i samma stad.
fast inget är säkert. man vet aldrig. fast kommer jag stanna här länge nu?

fast ibland känns det knas. antagligen för att det är fel på mig.
hon är inte lika verbal. eller hon har inget oralt-känslomässigt-läckage som jag har..
ibland känns det inte som hon gillar mig. antagligen kräver jag jäkligt mycket..
jag blir livrädd och nödutgångsskyltarna börjar lysa.
larmet går.
spring.
spring innan du blir sårad igen.

men så håller hon om mig hårt. säger att hon tycker om mig och kysser mig bättre än nån annan.
och jag ryser för att jag mår så bra.

hon kallar sina föräldrars hund snygging fler gånger på en dag än vad hon någonsin sagt till mig.
och jag känner mig fulast i världen.

men så ligger vi soffan har har pratat om pengar, kan vi inte prata om nått annat säger jag.
du är så söt, säger hon och drar handen genom mitt hår.
ja, låt oss prata om det istället, säger jag men hinner knappt slutföra meningen så är hennes läppar mot mina..

men det handlar som vanligt om mig själv.
jag har kommit ner i en period av svarta tankar nu igen.
det hjälper när hon är här. då försvinner de som oftast.
att jag försöker sluta snusa hjälper inte heller. ständig nicco abstinens.

kanske känns det bättre snart.
men varför går jag då omkring med en ständig magkänsla att:
jag kommer snart sabba det här på nått vis
?