jag är ledsen, men jag vill inte att du ska må bra.
jag vill att du ska lida precis som jag
att du ska ångra dig, ha ångest, må dåligt.

så när du skriver på din jävla statusrad om hur bra du mår.
så vill jag hoppa från närmsta bro...

du kan tydligen älska att vara ledig
men du kan inte älska mig..

det va inte så här sommaren skulle bli.
jag går ensam hem, små lullig, genom ett varmt malmö.
du är långt borta med tårarna är det inte.

så snälla förstå.
att det här går inte.
jag är en tillräckligt bra skådis för att lura alla.
även dig.
men sanningen är att jag älskar dig.
sanningen är att jag inte klarar av att träffa dig.

fast vi är i sällskap, vi låtsas som om vi är vänner.
vi skrattar, vi pratar om livet.
ditt skratt som fortfarande får mig att smälta.
livet som inte känns värt någonting sen du valde att gå från det vi hade.

jag förstår nu. alla dina anledningar va fåniga ursäkter.
du blev rädd. du fick panik av att vara i ett förhållande.

men när jag träffar dig så känner ja alla känslorna igen.
jag kan inte kämpa emot dem.
fan.
jag vill fortfarande ha dig.
så jag hoppas du förstår.
att jag inte orkar träffa dig igen.

söndagsmorgon.
jag går inte längre och köper frukost till två.
jag skyndar mig över vägen och in i affären. det är bara till mig. jag ser ingen annan i ögonen.
paret bakom mig i kön skrattar och håller om varandra.
jag saknar närhet. jag saknar mål och drömmar.
vet att jag har deklarerat självständighet.
men innerst inne är jag en närhetsnarkoman.
jag saknar att sova med nån, hålla om någon som man tycker om.
känna hennes närhet, hennes lukt.

jag saknar hennes ögon. hennes ögon som ser in i mina.
ögonen som fick mig att falla för henne.
jag saknar hennes läppar.
hennes läppar som kysste mig bättre än någon annan.