vi hamnade hos henne..

vi pratade om allt och inget
många tysta minuter
hennes ögon fastlåsta i mina
jag undrandes va hon tänkte
hennes ögon kändes nästan sökande, som om hon letade efter nått i mina
kanske letade hon efter sina känslor
efter va hon egentligen känner när jag sitter där mitt emot på hennes blåa soffa
men finns hennes känslor i mina ögon?

jag fick dra saker ur henne
jag vet mer nu, men ändå inte
trodde att hon va längre kommen
att hon va säkrare
att hon ville att detta skulle bli nått
men när jag frågar i början av kväll om hon vill fortsätta träffas så blir svaret:
jag vet inte
när det svaret når mina trumhinnor går mitt hjärta sönder lite
jag märker att jag nog tycker om henne mer än jag själv visste om

vi pratar om att vi ska backa
hur gör man det?
finns det regler? checklistor?
får man kramas? pussas?
du är som en magnet säger hon och hennes hand hamnar i min
senare hamnar hela hon i mina armar
hon tittar länge på mig och säger:
om jag kysser dig nu så känns det ju som att jag lovar att aldrig vara cp igen
jag säger:
nej, så är det ju inte
så hon kysser mig

hon säger att hennes känslor för mig försvinner när vi är med andra
jag säger att hon är cp
hon håller med
ljudet av frustration kommer ut över hennes läppar och hon kör huvudet i soffkudden

jag försöker spalta upp vad vi kommit fram till
hon är osäker
hon blir cp när vi är med andra
vi borde backa lite
ingen av oss vill dock sluta träffas
jag kommer inte palla med hennes velighet speciellt länge

hon hamnar med huvudet i mitt knä
med en slags uppgivenhet i rösten säger hon:
jag vet ju att jag inte förtjänar dig, när jag håller på som jag gör
jag säger:
va?
det där va nått helt nytt för mig, jag har aldrig hört nån säga att dom inte förtjänar mig
det har alltid varit jag som inte förtjänat nån annan
fast samtidigt så kan "förtjäna" slängas lite hit och dit nu förtiden
vet inte hur mycket värde det egentligen ligger i det ordet
hon suckar och jag märker att hon själv är trött på sin egen velighet

jag säger att jag borde gå hem nu
hon svarar att ja, det kanske jag borde, men det är inte det hon vill
jag känner att nån slags stolthet kickar in hos mig, att jag inte borde göra henne till lags
men hur kan jag låta bli att inte sova hos henne?
det kan jag inte
så jag sover där

if there is something inside that you want to say, you can say it out loud, it will me ok..

S: hej
J: hej
(snabbspolning förbi artighetsfraser)
S: du kändes konstig igår
J: det va ju du som va helt konstig igår, jag försöker bara hänga på.
S: hänga på?
J: ja, du är ju helt jävla av, och då försöker jag bara hänga på det. va helt av och oberörd jag med. jag försöker bromsa allt vad jag kan. men jag pallar inte gå och bli upp över öronen förälskad i dig och du är fortfarande helt tveksam
S: jag vet inte vad jag ska säga
J: om jag ska vara helt ärlig så håller jag på att bli kär i dig, på riktigt.
men det känns som du är mer "meh" (J. rycker på axlarna). det känns som jag är mest nån som är mysig med att sova med ibland. fuck det! tro mig, det finns miljontals killar där ute som är både snyggare och charmigare än mig. och alla dom skulle göra vad som helst för att få ligga och hålla om dig när du sover. så varför tar du inte en av dom istället?
S: ...
J: säg istället vad du tänker
S: att vi inte borde träffas mer?
J reser sig upp.
S: vart ska du?
J: det går säkert nått tåg nu som jag tänkte hoppa framför
S: är du allvarlig?
J: nej det är klart som fan jag inte är. men du var min livlina. mitt sista gnutta hopp på att det finns nått här i världen som gör mig lycklig. nått som får mig att må bra. att inte världen bara är full med skit. men så är det tydligen
S: ...
J: ha det bra

jag hade önskat att det är så det kommer att bli. att jag är ärlig men ändå får ur mig saker...

detta är väl snarare hur det kommer att bli:

(snabbspolning förbi artighetsfraser)
S: vi borde inte träffas mer.
J: jaha, där ser man

S. ville träffas imorrn för att "prata".
det ligger ett "det är inte du - det är jag" i luften.. eller kanske tvärt om..

du gav mig en puss där i hallen när vi träffades....

att de va du som gav mig den och att vi va ute bland folk gjorde att jag hajjade till.
du brukar va ganska så reserverad annars.
men din puss fick mig att hejda min crash-kurs som har lagts ut i mitt huvud de senaste dagarna.

men sanning är att jag tror att jag håller på att falla för dig.
på riktigt.
på riktigt - på riktigt.
och det skrämmer mig mer än något annat.
jag får panik.

för du är så jäkla bra. snygg och helt galet charmig.
jag tycker inte att jag är värd dig.
på vägen hem genom stan går jag förbi en snygg kille och tänker:
varför är du inte ihop med honom istället?

och det är det här som gör mig livrädd.
det är just sånna här tankar som gjorde att det gick så snett med m.
sätter upp dig på en pidestal - trycker ner mig själv i leran.

men varför kan det inte vara mer balanserat?
varför kan det inte va nått fel på dig?
tex. gå hem och gråta efter jobbet en hel vanlig torsdag, spy upp maten efter middan, få panikångest...

det skulle bli mer jämt då.
jag vet att det är hemskt. jag vet att det inte är vettigt.

och jag vet att jag vill ha dig!


ps.
du kommer aldrig att få läsa det här
ds.

kanske...

har en klump i magen som inte riktigt vill försvinna.
det va den som gjorde att jag inte kunde somna på en gång igår.
det va antagligen den som gjorde att jag vaknade kvart i sex i morse och inte kunde somna om.

jag har inte riktigt lyckats klura ut vad den handlar om.
men jag har mina misstankar.
tror att det är flera olika saker.
och vet att antagligen är det ingen vettig människa som skulle tänka som jag gör.

kanske är det mitt normal-tillstånd. kanske är de lyckliga perioderna bara undantag.
kanske är jag bara dum i huvudet och nervös för att saker och ting kan bli på riktigt.
kanske förstör jag för mig själv bara för att slippa undan.
kanske så försvinner den imorgon..

jag gillade att du glömde din linsvätska här..

.. säger hon. och det känns som om det är hennes sätt att "gasa-på" lite.
jag ska släppa den där jäkla liknelsen nu innan ni kräks..

ena kvällen gick det väl inte så bra, jag kan inte riktigt va tyst, eller hålla tillbaka va jag känner.
men den andra lyckades jag bättre. och det känns lite som om hon knappar in.
kanske börjar vi bli mer jämna.. kanske är vi påväg till samma plats.

fast då kommer de andra tankarna.
varför tycker hon om mig?
är det lönt?
allt går ändå åt helvete tillslut ändå..
och hon drar iväg om nån månad eller två..

30 km/h (00-24)

fast jag trampar på bromsen allt vad jag kan så kör jag ändå i 120..
har aldrig varit speciellt bra på att bromsa eller dämpa mina känslor, bra som dåliga, och nu är inget undantag..

fast det känns fortfarande som hon är rätt osäker, som att hon kör i max 70..
och det finns väl inte så mycket att göra åt det kanske..

så jag biter mig i läppen istället för att säga hur snygg hon är.. hur mycket jag tycker om henne..
frågan är väl bara.. hur länge pallar man gå på lågvarv, när det känns som man snart spricker..