du gav mig en puss där i hallen när vi träffades....

att de va du som gav mig den och att vi va ute bland folk gjorde att jag hajjade till.
du brukar va ganska så reserverad annars.
men din puss fick mig att hejda min crash-kurs som har lagts ut i mitt huvud de senaste dagarna.

men sanning är att jag tror att jag håller på att falla för dig.
på riktigt.
på riktigt - på riktigt.
och det skrämmer mig mer än något annat.
jag får panik.

för du är så jäkla bra. snygg och helt galet charmig.
jag tycker inte att jag är värd dig.
på vägen hem genom stan går jag förbi en snygg kille och tänker:
varför är du inte ihop med honom istället?

och det är det här som gör mig livrädd.
det är just sånna här tankar som gjorde att det gick så snett med m.
sätter upp dig på en pidestal - trycker ner mig själv i leran.

men varför kan det inte vara mer balanserat?
varför kan det inte va nått fel på dig?
tex. gå hem och gråta efter jobbet en hel vanlig torsdag, spy upp maten efter middan, få panikångest...

det skulle bli mer jämt då.
jag vet att det är hemskt. jag vet att det inte är vettigt.

och jag vet att jag vill ha dig!


ps.
du kommer aldrig att få läsa det här
ds.