ibland klarar jag inte av att vara ensam..

som nu...

december är snart slut..

jag behöver kanske inte ens nämna att jag inte mår så bra.
det är ju bara då jag skriver här just nu.
tråkigt men sant.
tack för de få trogna läsare som ändå tittar in här ibland.
det är ju trots allt lite för er som jag skriver.
annars kunde jag likaväl skriva det i en textfil och spara i en fin liten mapp på datorn.
men nu gör jag inte det.
jag skriver här.
tack för att ni läser.

senaste dygnet har den där känslan kommit tillbaka.
känslan som -hon- har fått att försvinna innan.
men nu är hon långt, långt borta. hon har varit där borta i tre veckor. kommer tillbaka om typ en och en halv.

känslan är lika bekant som smärtsam:
det måste finnar nått mer än det här!

fast den blandas upp av all annan ångest som bara kommer och hänger på.
som andra små sjukdomar som utnyttjar att kroppens immunförsvar håller på att slåss mot det stora sjukdomen.
ångest om jobb
(ska byta jobb, men vill varken ha det gamla eller det nya(längre))
ångest om utseende
(känner mig tjock och ful, dessutom tunnhårig som fan, vid 28 års ålder? vafan)
ångest om s
(det känns fortfarande som hon har ena foten utanför)
framtidsångest
(vet inte vad jag vill bli när jag blir stor- har ingen jävla aning)

även om jag vet att det kommer gå över, så låter jag känslorna svämma över.
röker som en borstbindare och får läskiga infall (som jag lyckas kväva)

nån kväll innan s åkte låg hon i mitt knä och såg fundersam ut.
- vad tänker du på? frågade jag
- jag försöker fundera ut vad som händer mellan dig o mig, sa s
- kommer du fram till nått?
- att det är bra och att vi ska va ihop sålänge det känns bra, men vi behöver ju inte planera hela livet tillsammans..

kanske är jag fånig som får "en fot utanför dörren" känslan när hon säger saker som det där.
kanske ska man inte förutsätta att alla gör likadant.
men när hon skriver från sin resa att hon tänker mycket. på sitt liv här hemma. på oss.
så blir jag livrädd
har inte så bra erfarenheter av det.
sist min flickvän (m) åkte på en resa kom hon hem med en helt ny livssyn.
en syn på livet där jag inte ingick längre. sen gick det som det gick.

så förlåt mig s. om jag får panik. men det får jag.
så jag tänker att det inte är lönt.
jag försöker skjuta bort mina känslor för dig.
jag tänker att det är inte lönt.
du kommer ändå tröttna.
göra slut.
gå din väg.

mitt huvud säger:
skit i det. släpp taget!
våga!
hellre älska och bli bränd än inte älska alls..

men i mitt hjärta finns fortfarande ett sår som svider till så fort jag går nära den där elden.

så när jag ligger där..

så kommer en känsla.
som jag inte känner igen. det tar några sekunder innan jag fattar.
jag har inte känt så här på över tre år.
får panik över att den har kommit tillbaka. trodde jag hade gjort mig kvitt denna känslan.
fan.

men den slingrar långsamt upp genom min kropp.
som en svart rök.
som en svart sjuk rök.
en blandning av svartsjuka, avundsjuka, osäkerhet, rädsla.

trodde jag blivit av med den redan. har inte känt den sen m.
efter att det värsta i mina tankar redan hade hänt:
den jag älskade gjorde slut och hoppade i säng med en annan.
så trodde jag att jag var botad.
tydligen inte.
fan också.

jag vet inte hur jag ska bli av med den. så jag försöker ignorera den.
försöker analysera varför.
jag tror det är för att jag hamnat i underläge igen.
det är jag som ger allt.
får inte lika mycket tillbaka.
så jag hatar mig själv.
och bestämmer mig i samma sekund för en ny taktik.
ta några steg tillbaka.
inte överösa henne med komplimanger.
inte hela tiden berätta hur mycket jag tycker om henne.
spela cool.
ta det lugnt.
inte bry sig.

det är trist.
det är sjukt att jag ska behöva göra såhär.
spela ett spel är det sista jag vill göra.
men jag måste göra det.
det handlar om överlevnad.

en och en halv månad senare..

- du är så jäkla snygg
säger jag och snor en puss av henne.
en sån där snabb en där läpparna bara möts i någon millisekund och sen är dom på behörigt avstånd igen.
- du är knäpp.
får jag till svar.

det är väl lite där jag har varit även i tankarna den senaste tiden.
vi är fortfarande inte riktigt på samma nivå. jag tror jag tycker lite för mycket om henne.
mycket har hänt. mycket känslor har rusat genom kroppen.

jag har en flickvän nu, sen en och en halv månad tillbaka.
senast jag hade en flickvän var tre år sedan.
en flickvän, som jag inte får kalla för flickvän. hon har nått emot just den kombination av ord.. flick och vän.
jag kan ta det. det är inte nån stor grej. hon säger att vi är ihop till andra, så det är inte det.

det gick snabbt sen. från mitt sista inlägg. så gick det bara några dagar tills vi sa att vi va ihop.
som vi såg det hade vi två alternativ. skita i det. eller köra på i full fart. vi försökte träffas nångång som vänner. det gick inte. vi dras till varandra rent fysiskt på något oerhört starkt och mystiskt sätt.
- jag är inte ute efter några garantier, sa jag, bara att du ska vara sluta att vara knäpp
- jag kan inte bara sluta träffa dig, det skulle ju kännas helt knas, sa hon.
så vi bestämde oss för att köra på.

och på nån vecka eller två gick vi från att träffas nångång i veckan till att sova med varandra istortsätt varje natt.
nu bor hon tillfälligt hos mig. om ett par veckor drar hon iväg o reser en månad. sen i vår hamnar hon nog här, i samma stad.
fast inget är säkert. man vet aldrig. fast kommer jag stanna här länge nu?

fast ibland känns det knas. antagligen för att det är fel på mig.
hon är inte lika verbal. eller hon har inget oralt-känslomässigt-läckage som jag har..
ibland känns det inte som hon gillar mig. antagligen kräver jag jäkligt mycket..
jag blir livrädd och nödutgångsskyltarna börjar lysa.
larmet går.
spring.
spring innan du blir sårad igen.

men så håller hon om mig hårt. säger att hon tycker om mig och kysser mig bättre än nån annan.
och jag ryser för att jag mår så bra.

hon kallar sina föräldrars hund snygging fler gånger på en dag än vad hon någonsin sagt till mig.
och jag känner mig fulast i världen.

men så ligger vi soffan har har pratat om pengar, kan vi inte prata om nått annat säger jag.
du är så söt, säger hon och drar handen genom mitt hår.
ja, låt oss prata om det istället, säger jag men hinner knappt slutföra meningen så är hennes läppar mot mina..

men det handlar som vanligt om mig själv.
jag har kommit ner i en period av svarta tankar nu igen.
det hjälper när hon är här. då försvinner de som oftast.
att jag försöker sluta snusa hjälper inte heller. ständig nicco abstinens.

kanske känns det bättre snart.
men varför går jag då omkring med en ständig magkänsla att:
jag kommer snart sabba det här på nått vis
?

vi hamnade hos henne..

vi pratade om allt och inget
många tysta minuter
hennes ögon fastlåsta i mina
jag undrandes va hon tänkte
hennes ögon kändes nästan sökande, som om hon letade efter nått i mina
kanske letade hon efter sina känslor
efter va hon egentligen känner när jag sitter där mitt emot på hennes blåa soffa
men finns hennes känslor i mina ögon?

jag fick dra saker ur henne
jag vet mer nu, men ändå inte
trodde att hon va längre kommen
att hon va säkrare
att hon ville att detta skulle bli nått
men när jag frågar i början av kväll om hon vill fortsätta träffas så blir svaret:
jag vet inte
när det svaret når mina trumhinnor går mitt hjärta sönder lite
jag märker att jag nog tycker om henne mer än jag själv visste om

vi pratar om att vi ska backa
hur gör man det?
finns det regler? checklistor?
får man kramas? pussas?
du är som en magnet säger hon och hennes hand hamnar i min
senare hamnar hela hon i mina armar
hon tittar länge på mig och säger:
om jag kysser dig nu så känns det ju som att jag lovar att aldrig vara cp igen
jag säger:
nej, så är det ju inte
så hon kysser mig

hon säger att hennes känslor för mig försvinner när vi är med andra
jag säger att hon är cp
hon håller med
ljudet av frustration kommer ut över hennes läppar och hon kör huvudet i soffkudden

jag försöker spalta upp vad vi kommit fram till
hon är osäker
hon blir cp när vi är med andra
vi borde backa lite
ingen av oss vill dock sluta träffas
jag kommer inte palla med hennes velighet speciellt länge

hon hamnar med huvudet i mitt knä
med en slags uppgivenhet i rösten säger hon:
jag vet ju att jag inte förtjänar dig, när jag håller på som jag gör
jag säger:
va?
det där va nått helt nytt för mig, jag har aldrig hört nån säga att dom inte förtjänar mig
det har alltid varit jag som inte förtjänat nån annan
fast samtidigt så kan "förtjäna" slängas lite hit och dit nu förtiden
vet inte hur mycket värde det egentligen ligger i det ordet
hon suckar och jag märker att hon själv är trött på sin egen velighet

jag säger att jag borde gå hem nu
hon svarar att ja, det kanske jag borde, men det är inte det hon vill
jag känner att nån slags stolthet kickar in hos mig, att jag inte borde göra henne till lags
men hur kan jag låta bli att inte sova hos henne?
det kan jag inte
så jag sover där

if there is something inside that you want to say, you can say it out loud, it will me ok..

S: hej
J: hej
(snabbspolning förbi artighetsfraser)
S: du kändes konstig igår
J: det va ju du som va helt konstig igår, jag försöker bara hänga på.
S: hänga på?
J: ja, du är ju helt jävla av, och då försöker jag bara hänga på det. va helt av och oberörd jag med. jag försöker bromsa allt vad jag kan. men jag pallar inte gå och bli upp över öronen förälskad i dig och du är fortfarande helt tveksam
S: jag vet inte vad jag ska säga
J: om jag ska vara helt ärlig så håller jag på att bli kär i dig, på riktigt.
men det känns som du är mer "meh" (J. rycker på axlarna). det känns som jag är mest nån som är mysig med att sova med ibland. fuck det! tro mig, det finns miljontals killar där ute som är både snyggare och charmigare än mig. och alla dom skulle göra vad som helst för att få ligga och hålla om dig när du sover. så varför tar du inte en av dom istället?
S: ...
J: säg istället vad du tänker
S: att vi inte borde träffas mer?
J reser sig upp.
S: vart ska du?
J: det går säkert nått tåg nu som jag tänkte hoppa framför
S: är du allvarlig?
J: nej det är klart som fan jag inte är. men du var min livlina. mitt sista gnutta hopp på att det finns nått här i världen som gör mig lycklig. nått som får mig att må bra. att inte världen bara är full med skit. men så är det tydligen
S: ...
J: ha det bra

jag hade önskat att det är så det kommer att bli. att jag är ärlig men ändå får ur mig saker...

detta är väl snarare hur det kommer att bli:

(snabbspolning förbi artighetsfraser)
S: vi borde inte träffas mer.
J: jaha, där ser man

S. ville träffas imorrn för att "prata".
det ligger ett "det är inte du - det är jag" i luften.. eller kanske tvärt om..

du gav mig en puss där i hallen när vi träffades....

att de va du som gav mig den och att vi va ute bland folk gjorde att jag hajjade till.
du brukar va ganska så reserverad annars.
men din puss fick mig att hejda min crash-kurs som har lagts ut i mitt huvud de senaste dagarna.

men sanning är att jag tror att jag håller på att falla för dig.
på riktigt.
på riktigt - på riktigt.
och det skrämmer mig mer än något annat.
jag får panik.

för du är så jäkla bra. snygg och helt galet charmig.
jag tycker inte att jag är värd dig.
på vägen hem genom stan går jag förbi en snygg kille och tänker:
varför är du inte ihop med honom istället?

och det är det här som gör mig livrädd.
det är just sånna här tankar som gjorde att det gick så snett med m.
sätter upp dig på en pidestal - trycker ner mig själv i leran.

men varför kan det inte vara mer balanserat?
varför kan det inte va nått fel på dig?
tex. gå hem och gråta efter jobbet en hel vanlig torsdag, spy upp maten efter middan, få panikångest...

det skulle bli mer jämt då.
jag vet att det är hemskt. jag vet att det inte är vettigt.

och jag vet att jag vill ha dig!


ps.
du kommer aldrig att få läsa det här
ds.

kanske...

har en klump i magen som inte riktigt vill försvinna.
det va den som gjorde att jag inte kunde somna på en gång igår.
det va antagligen den som gjorde att jag vaknade kvart i sex i morse och inte kunde somna om.

jag har inte riktigt lyckats klura ut vad den handlar om.
men jag har mina misstankar.
tror att det är flera olika saker.
och vet att antagligen är det ingen vettig människa som skulle tänka som jag gör.

kanske är det mitt normal-tillstånd. kanske är de lyckliga perioderna bara undantag.
kanske är jag bara dum i huvudet och nervös för att saker och ting kan bli på riktigt.
kanske förstör jag för mig själv bara för att slippa undan.
kanske så försvinner den imorgon..

jag gillade att du glömde din linsvätska här..

.. säger hon. och det känns som om det är hennes sätt att "gasa-på" lite.
jag ska släppa den där jäkla liknelsen nu innan ni kräks..

ena kvällen gick det väl inte så bra, jag kan inte riktigt va tyst, eller hålla tillbaka va jag känner.
men den andra lyckades jag bättre. och det känns lite som om hon knappar in.
kanske börjar vi bli mer jämna.. kanske är vi påväg till samma plats.

fast då kommer de andra tankarna.
varför tycker hon om mig?
är det lönt?
allt går ändå åt helvete tillslut ändå..
och hon drar iväg om nån månad eller två..

30 km/h (00-24)

fast jag trampar på bromsen allt vad jag kan så kör jag ändå i 120..
har aldrig varit speciellt bra på att bromsa eller dämpa mina känslor, bra som dåliga, och nu är inget undantag..

fast det känns fortfarande som hon är rätt osäker, som att hon kör i max 70..
och det finns väl inte så mycket att göra åt det kanske..

så jag biter mig i läppen istället för att säga hur snygg hon är.. hur mycket jag tycker om henne..
frågan är väl bara.. hur länge pallar man gå på lågvarv, när det känns som man snart spricker..

jag tror inte att min puls är på en hälsosam nivå

sa jag och hon fyrar av ett av hennes fantastiska leenden

vi kan inte låta bli att påpeka att vi båda känner oss som fjortisar när vi båda vet vad som kommer att ske snart..
men ingen vågar ta första steget.. ingen vågar luta huvudet fram de sista tio centimeterna..

men när det till slut sker så är det hon som tar intiativet..
jag hade fan glömt bort hur underbara hennes läppar känns mot mina..

vi har pratat om va vi vill och varken hon eller jag har en aning..
så vi pratar inte mer om det.. jag går inte hem förrens klockan närmar sig tre o malmö är öde när jag går genom stan..



(vet inte varför jag skeiver här igen, det är ju ändå ingen som läser)

man borde inte

prata om sånt där när man är så full..
en ganska så neutral utläggning tar jag som en diss från s.
"jag vill inte gå tillbaka till nånting bara för det är bekvämt"
jag har tolkat henne avvisande på sistone o vårt prat om "oss" tyckte jag då - i alkoholens förlovande land - bara bekräftade det hela..

så jag tumlar ut i malmö natten för att köpa cigg med ca. och vi hamnar i ett gatuhörn. hennes läppar känns avlägset bekanta..

senare på natten när jag följer s. ut till cykeln tar hon min hand i sin i några sekunder..
och jag är mer förvirrad än nånsin..

Skitsamma

Så känns det nu.
Med känslor som kommer från ingenstans.
Med kommentarer som jag inte vet vad jag ska svara på.
Med dissande attityder.
När thåström sjunger - fan fan fan - är tårarna inte långt borta.
Och när han sjunger om att åka långt bort så känner jag:
det är precis det jag vill, helst nu på en gång....

hemma i svergie igen..
inget blir som man tänkt sig.. varken här eller där..

på väg hem från bob hund så hade jag följe med en kille som s. har haft ihop det med mens jag var borta..
vem behöver relationsdrama på tv och film när det finns rakt under näsan på dig..

ett ryck till

- you smoke with style, sager hon och syftar pa det m.lights paketet jag har i handen.
jag orkar inte riktigt forklara att jag far for mig att jag roker mindre nar jag koper "fin-cigg" istallet for att rulla sjalv. somvanligt ar det bara ett satt att lura mig sjalv.
jag har gatt hem tidigare fran en klubb i en liten by pa ostkusten pa sodra on. jag va alldeles for nykter for att uppskatta ett sant stalle. de tva fransyskorna som jag hangde pa dit med va i ett helt annat stadie. fulla och stenade..
tjejen som pratar om mina cigg ar fran israel och vi har hamnat pa en liten trappa pa en bakgata vid sidan om backpackers-stallet. vi pratar en stund. sen dyker fransyskorna upp igen och jag gar och lagger mig..

min tid har i nz haller pa att ta slut. snart aker jag vasterut.. till australien.

resan har val blivit som jag tankt, och samtidigt helt tvart om.
mig sjalv kommer jag alltid att ha kvar. att jag sjalv ar min egna varsta fiende ar val inget man maste aka till andra sidan jorden for att upptacka..

det finns mycket att saga. svart att fa ner det har och nu.
kanske kommer jag skriva mer snart. kanske drojer det flera mander igen..


"jag vet hur man dovar ensamheten
jag vet hur man kastar allt man har
jag vet hur man flyr fran den har planeten
men inte hur man stannar kvar" //winnerback


ps. denna sidan ser inte klok ut pa en pc.. maste fixa det.. nangang..