jag tror inte att min puls är på en hälsosam nivå

sa jag och hon fyrar av ett av hennes fantastiska leenden

vi kan inte låta bli att påpeka att vi båda känner oss som fjortisar när vi båda vet vad som kommer att ske snart..
men ingen vågar ta första steget.. ingen vågar luta huvudet fram de sista tio centimeterna..

men när det till slut sker så är det hon som tar intiativet..
jag hade fan glömt bort hur underbara hennes läppar känns mot mina..

vi har pratat om va vi vill och varken hon eller jag har en aning..
så vi pratar inte mer om det.. jag går inte hem förrens klockan närmar sig tre o malmö är öde när jag går genom stan..



(vet inte varför jag skeiver här igen, det är ju ändå ingen som läser)