när allting svartnar det är då du veknar

det är den där känslan igen. jag känner så väl igen den. den kom i måndags, den kommer nu. vi hälsar på varandra, artigt. som om "jaha, hej hej, då va det dags igen".

och mönstret är så sjukt tydligt. för igår träffade jag s. och då mår jag bra. annars? inte så mkt.

jag överöser henne med komplimanger och jag tänker för mig själv; håll käften nån jävla gång.

jag träffar hennes mamma och tänker; säg nått då! vad som helst! bara säg nått!

"hur gammal är hunden?"

känns som det är en miljon saker som ska fixas och mitt i allt glömmer jag bort min läkartid, ännu en sak som jag måste ta tag i.

kiss, bajs och sverige

men istället blir jag apatisk. gör ingenting. känner mig så jävla dålig och kass på allt.

hur är det med självförtroendet egentligen? - frågar s. när min fasad rasar. har du inte märkt det förrens nu? - svarar jag.

för ingeting är roligt när det är såhär. jag lägger undan gitarren och tänker att det är ändå inte lönt. trycker i mig nikotin på så många sätt det bara går och vill helst bara krypa under täcket och försvinna.

kanske är det för att man inte orkar hålla uppe skenet alltid. kanske är det för att jag egentligen behöver återställa nån kemisk balans i hjärnan med piller. kanske är det för att jag inte går till psykolog längre. kanske är det för att jag inte vill eller kan vara lycklig. kanske är det för att jag helt enkelt är cp.