jaha? det va ju tråkigt..

igår sa jag upp mig på jobbet.
det känns konstigt. jävligt konstigt, har jobbat där i snart 3 år. det är med skräckblandad förtjusning som jag sätter mina resplaner i verket. för fram tills nu så har jag tänkt att det är långt kvar. och inte riktigt funderat så mycket över det. men nu är det gjort. nu kan jag inte fega ur. nu är det dags. och plötsligt får jag faktiskt lite energi och börjar fixa med allt som har med resan att göra.

det enda som svider är s. typiskt att jag ska hitta en sån underbar tjej nu. dåligtajming är mitt andra-namn. men jag måste åka. har tänkt mycket på det här. skulle detta va några år sen skulle jag gett upp allt för henne. men jag vet bättre nu. förra gången så gav jag upp nästan allt för kärleken. och det enda det gav mig va att jag satt ensam i en för dyr lägenhet med inga vänner, inga abmitioner och ett hjärta som låg sönderstampat på marken.

men det är en evig kamp mellan vad förnuftet och erfarenheten säger och känslan som infinner sig i mig när jag tittar in i s. ögon.

jag kommer på mig själv med att läsa om hennes sms, bara för att hon skriver så fina saker. fast kanske är det inte så överdrivet fina saker. men att någon tänker på mig, saknar mig, bryr sig om mig är nått nytt och ganska så fantastiskt.