ett ryck till

- you smoke with style, sager hon och syftar pa det m.lights paketet jag har i handen.
jag orkar inte riktigt forklara att jag far for mig att jag roker mindre nar jag koper "fin-cigg" istallet for att rulla sjalv. somvanligt ar det bara ett satt att lura mig sjalv.
jag har gatt hem tidigare fran en klubb i en liten by pa ostkusten pa sodra on. jag va alldeles for nykter for att uppskatta ett sant stalle. de tva fransyskorna som jag hangde pa dit med va i ett helt annat stadie. fulla och stenade..
tjejen som pratar om mina cigg ar fran israel och vi har hamnat pa en liten trappa pa en bakgata vid sidan om backpackers-stallet. vi pratar en stund. sen dyker fransyskorna upp igen och jag gar och lagger mig..

min tid har i nz haller pa att ta slut. snart aker jag vasterut.. till australien.

resan har val blivit som jag tankt, och samtidigt helt tvart om.
mig sjalv kommer jag alltid att ha kvar. att jag sjalv ar min egna varsta fiende ar val inget man maste aka till andra sidan jorden for att upptacka..

det finns mycket att saga. svart att fa ner det har och nu.
kanske kommer jag skriva mer snart. kanske drojer det flera mander igen..


"jag vet hur man dovar ensamheten
jag vet hur man kastar allt man har
jag vet hur man flyr fran den har planeten
men inte hur man stannar kvar" //winnerback


ps. denna sidan ser inte klok ut pa en pc.. maste fixa det.. nangang..

dödsryckning nr1

är nog så långt ifrån sverige man kan komma. jag är i auckland i nya zeeland.
hade tänkt skriva här innan jag åkte, men det fanns ingen tid. och vi får väl se hur mycket skrivande det blir här när jag är ute o reser det närmaste året. kanske skriver jag mer när jag mår dåligt. som nu. kanske inte.

har funderat en del på den här resan. varför och vad det kommer ge mig. kommer fram till olika saker hela tiden. ibland kommer jag inte fram till nått.

sitter på nått slags kyckling-burger-hak på en av huvudgatorna här. de råkade ha gratis wifi när man köpte mat. det känns nästan som en vanlig europeisk storstad, fast med massa asiater i.
kommer dra vidare imorgon, är inte här för att se "storstan"..

time of death...

det stora blogg-döden är på ingång. tro mig. det här är bara början.
min, som ni märker, är på väg att självdö.
jag tror det har att göra med att jag är jäkligt upptagen. och att jag som oftast mår hyfsat (eftersom jag inte hinner tänka så mkt). och har jag inget att göra vill jag bara försvinna in i en tv-serie eller sova.

j: "ibland mår jag rätt så dåligt"
s: "men det vet jag ju, du är ju som ömtålig, värdefull och ömtålig"

det känns jobbigt att behöva avsluta det här med s. men på nått sätt så vet jag att det finns inget alternativ.

på måndag är det tre veckor tills jag drar. kommer nog inte skriva så mkt när jag är iväg. får se om det blir nått mer inlägg här innan jag drar.

tort - torka - öken

jag vet att jag är urusel på att skriva här nu. samtidigt händer allt och ingenting i mitt liv.
har nog aldrig heller varit så upptagen som nu. alltid nått på schemat. alltid nått som ska göras.
m. har spökat en del på sistone. mest i min huvud. men idag även på sms.
för ett tag sen dök hon upp på facebook och min kollega fick se en bild. "är det ditt ex?" "hur fan lyckades du med det?" - för er som lärt er läsa mellan raderna betyder det: "hon är alldeles för snygg för dig".

men med s. känns det bra. tills jag börjar tänka för mycket. tills det börjar kännas seriöst. då får jag panik. och det är först nu jag börjar känna så. samtidigt vill jag va med henne hela tiden. hon lär dyka upp här om nån timme. bara för att sova här.

resplanerna håller på att falla på plats. och även om jag tvekar ibland. så vet jag. att jag måste iväg. här kan jag inte stanna.

jaha? det va ju tråkigt..

igår sa jag upp mig på jobbet.
det känns konstigt. jävligt konstigt, har jobbat där i snart 3 år. det är med skräckblandad förtjusning som jag sätter mina resplaner i verket. för fram tills nu så har jag tänkt att det är långt kvar. och inte riktigt funderat så mycket över det. men nu är det gjort. nu kan jag inte fega ur. nu är det dags. och plötsligt får jag faktiskt lite energi och börjar fixa med allt som har med resan att göra.

det enda som svider är s. typiskt att jag ska hitta en sån underbar tjej nu. dåligtajming är mitt andra-namn. men jag måste åka. har tänkt mycket på det här. skulle detta va några år sen skulle jag gett upp allt för henne. men jag vet bättre nu. förra gången så gav jag upp nästan allt för kärleken. och det enda det gav mig va att jag satt ensam i en för dyr lägenhet med inga vänner, inga abmitioner och ett hjärta som låg sönderstampat på marken.

men det är en evig kamp mellan vad förnuftet och erfarenheten säger och känslan som infinner sig i mig när jag tittar in i s. ögon.

jag kommer på mig själv med att läsa om hennes sms, bara för att hon skriver så fina saker. fast kanske är det inte så överdrivet fina saker. men att någon tänker på mig, saknar mig, bryr sig om mig är nått nytt och ganska så fantastiskt.

när allting svartnar det är då du veknar

det är den där känslan igen. jag känner så väl igen den. den kom i måndags, den kommer nu. vi hälsar på varandra, artigt. som om "jaha, hej hej, då va det dags igen".

och mönstret är så sjukt tydligt. för igår träffade jag s. och då mår jag bra. annars? inte så mkt.

jag överöser henne med komplimanger och jag tänker för mig själv; håll käften nån jävla gång.

jag träffar hennes mamma och tänker; säg nått då! vad som helst! bara säg nått!

"hur gammal är hunden?"

känns som det är en miljon saker som ska fixas och mitt i allt glömmer jag bort min läkartid, ännu en sak som jag måste ta tag i.

kiss, bajs och sverige

men istället blir jag apatisk. gör ingenting. känner mig så jävla dålig och kass på allt.

hur är det med självförtroendet egentligen? - frågar s. när min fasad rasar. har du inte märkt det förrens nu? - svarar jag.

för ingeting är roligt när det är såhär. jag lägger undan gitarren och tänker att det är ändå inte lönt. trycker i mig nikotin på så många sätt det bara går och vill helst bara krypa under täcket och försvinna.

kanske är det för att man inte orkar hålla uppe skenet alltid. kanske är det för att jag egentligen behöver återställa nån kemisk balans i hjärnan med piller. kanske är det för att jag inte går till psykolog längre. kanske är det för att jag inte vill eller kan vara lycklig. kanske är det för att jag helt enkelt är cp.

killen är helt skev

hon håller mig i handen när vi går från möllan. ännu ett av hennes fantastiska leenden finns på hennes läppar och hon säger att mina vänner är cp. sen får jag en puss.

vi hamnar så småningom i min säng och hon kallar mig för freak. när jag vill veta varför får jag inget bra svar. "du är inte som alla andra" är det enda s. får ur sig. varför det gör mig knäpp vet jag inte. hennes huvud vilar på min arm och jag säger nått ganska tråkigt men hon skrattar ändå.

och när hon ligger där bredvid så mår jag bra. bättre än jag gjort på mycket länge...